Motion till ombudsmötet 1998:514 av BoLennart Anbäcken om förslag att kyrkan skall verka för en mer humanitär politik för avvisningshotade barn och barnfamiljer

Ombudsmötet OMot 1998:514

Allt sedan familjen Sincari i Åsele avvisades under uppmärksammade former har det i debatten ifrågasatts om Sverige verkligen tar den hänsyn till barnens bästa, som FN:s Barnkonvention kräver, när barn är avvisningshotade. Sverige var ett av de pådrivande länderna bakom Barnkonventionens tillkomst. Sverige har också undertecknat konventionen.

I Barnkonventionen slås vissa fundamentala principer fast. Barnets rättigheter skall aldrig kränkas. Barnets bästa skall alltid komma först. Barnkonventionens grundtankar ingår i portalparagrafen för utlänningslagen och skall också genomsyra hanteringen av alla ärenden, när barn är involverade.

Samtidigt kan konstateras, att denna lag ger utlänningsnämnden alltför små möjligheter att ta tillräckliga hänsyn till humanitära skäl. Enligt lagen är endast risken för en livshotande situation ett sådant skäl, som medger att en asylsökande skall kunna få stanna.

I debatten har det föreslagits att regeringen skall återfå rätten att fälla det slutliga avgörandet. Mot detta talar det stora antalet fall, som det handlar om.

Andra har i debatten föreslagit att behandlingen av alla fall skulle få en mer öppen, domstolsliknande karaktär. Rättsliga instanser skulle i princip fatta de beslut, som idag åvilar utlänningsnämnden. Dessutom skulle de asylsökande erhålla rätt att biträdas av offentlig försvarare. Om första instans skall vara Invandrarverket eller en rättslig instans kan diskuteras. Beslut skall dock kunna överklagas till högre instans. Alla som har anledning att påverka ett ärende, skall kunna göra det. Handläggningen måste bli mer öppen.

Utvecklingen har lett till att många barn hålls gömda i Sverige. Uppgifterna om antalet är av naturliga skäl mycket vaga. Man talar om allt från flera hundra till flera tusen barn. I längden leder detta till en ohållbar situation. Varje barn som måste gömma sig inför andra människor och inför dem som företräder samhällets olika myndigheter, tar stor skada.

Det finns starka skäl för samhället att försöka finna en lösning på problemet med de barn som hålls gömda. Regeringen kan besluta att ge avvisningshotade barn och barnfamiljer en möjlighet att få amnesti. En annan möjlighet är att besluta att ge de avvisningshotade en garanti om exempelvis sex månaders moratorium utan hot om avvisning. I det senare fallet skulle de avvisningshotade acceptera att under en begränsad tids moratorium få sin sak prövad ännu en gång, för att eventuellt nya lösningar skulle kunna utarbetas. I sakens natur ligger också att man som asylsökande efter ett moratorium måste acceptera myndighetens beslut.

Svenska kyrkan har i många avseenden spelat en stor roll för en mer humanitär behandling av asylsökande. Kyrkan kan inte slå igen sina portar, när någon människa ibland i rent bokstavlig mening söker hennes skydd och hjälp.

Svenska kyrkan har också spelat en aktiv roll för att åstadkomma en mer humanitär flykting- och invandrarpolitik i stort. Nu är tiden mogen för kyrkan att verka för en lagförändring och en lösning på de avvisningshotade barnens situation.

Mot bakgrund av det ovan anförda hemställer jag

1. att ombudsmötet ger stiftelsestyrelsen i uppdrag att verka för sådana lagändringar som ger ett större utrymme för större humanitet och ett agerande i enlighet med Barnkonventionen,

2. att ombudsmötet ger stiftelsestyrelsen i uppdrag att verka för amnesti eller moratorium för gömda barn och/eller barnfamiljer.

Danmark, Uppsala den 17 juni 1998

BoLennart Anbäcken